STIFTELSEN 2017

I januari kommer Stiftelsen för första gången att göra en gemensam Sverigeturné tillsammans med Takida. Musikaliskt är de rätt olika, liksom det språk de har valt att sjunga på, men kopplingen är uppenbar: Robert Pettersson är sångare i båda banden.

Innan turnén släpper Stiftelsen sitt fjärde album ”Allting låter som Slipknot”.

Sorgset självutlämnande ”Darling” är en försmak av albumet, som släpps i januari 2017. Detta efter att bandet har legat på is under ett och ett halvt år.

Svenska texter, jordnära rockmusik, punkig energi. Ett gäng samspelta barndomskamrater. En frontfigur som är känd från ett helt annat sammanhang.

Så beskrevs Stiftelsen när de albumdebuterade med ”Ljungaverk” för fyra och ett halvt år sedan.

Medlemmarna är fortfarande desamma, liksom det grundläggande konceptet: att sjunga ärliga svenska texter och att inte krångla till det i onödan, utan lita på låtarnas inneboende styrka.

Skillnaden är att de i dag är ett av landets absolut största rockband.

Deras lyssnarskara är enorm: singeln ”Vart jag än går” är i dag tio gånger platina och har streamats över 50 miljoner gånger. Totalt har Stiftelsen streamats 170 miljoner gånger, vilket bara i streams motsvarar trippel platina i albumförsäljning.

– Jag har svårt att ta till mig siffrorna, erkänner bandets gitarrist, Micke Eriksson. Efter många års ”gnolande, turnerande och trubadurande” var risken överlag rätt liten att framgången skulle stiga honom åt huvudet.

Detsamma gäller de övriga medlemmarna.

– Om vi börjar fundera för mycket över att vi har en stor publik därute så kommer vi att förlora det vi har – vad det nu är, konstaterar Robert. Vi är ganska bra på att stänga av eventuella förväntningar och skriva det vi har inom oss.

Medlemmarna i Stiftelsen umgås privat, men hade egentligen inte planerat att göra ett nytt album så snart. Att pausen inte blev längre beror på att Stiftelsen drabbades av vad Robert beskriver som en lavinartad inspiration.

Vi experimenterar konstant med genrer och uttryck, berättar Robert. Ännu hårdare, ännu mjukare – vi planerar aldrig. Vi försöker att inte överanalysera det vi gör medan vi gör det.

Mot slutet, när vi ser vad vi har, finns alltid möjligheten att balansera upp det så att det blir en bra helhet.

Alla medlemmarna var rutinerade musiker när de slog sig samman. Micke Eriksson (gitarr) och Arne Johansson (bas) hade mest ägnat sig rock’n’roll och rockabilly med rötterna i 50-talet. Martin Källström (trummor) har spelat mycket metal och var bland annat med i originalsättningen av Corroded. Robert Pettersson (sång) är mest känd som sångare i Takida, ett av Nordens största rockband.

Att Stiftelsen bildades ser i efterhand nästan förutbestämt ut.

– Jag hade alltid varit fascinerad av Mickes gitarrspel och har länge velat bilda ett band med honom för att se vad som skulle kunna hända musikaliskt, berättar Robert.

– Och jag var full av melodier och gitarrfigurer som jag inte hade något utlopp för, konstaterar Micke.

Sommaren 2010 var det dags. Robban ville göra något som kontrasterade mot Takida. Micke hade sina idéer. Arne var direkt med på noterna och han visste att Martin var ledig.

De träffades och jammade helt förutsättningslöst. Kemin var omedelbar. Och något hände när Robert testade att sjunga på svenska.

– Det var bara en fras, men känslan var helt annorlunda. Jag hade trott att det skulle kännas svårt att sjunga på svenska, men det var tvärtom. Det kändes helt naturligt och väldigt nära mig själv, säger Robert. Och så har det förblivit.

– Man kan inte gömma sig bakom snygga fraser. Men gör man svenska texter bra, kan de bli desto starkare, säger Micke.

Det lyssnas på väldigt många olika sorters musik inom Stiftelsen. Alla lyssnar på allt, men ska man förenkla det så står Micke för rock, Robban pop, Martin den tyngsta rocken och Arne är ”barbapappa” – han kan allt.

– Jag har fortfarande kvar mitt vanliga jobb, för jag är rädd att även musiken ska kännas som ett arbete, erkänner Micke. Man vill ha något att längta till. Vi har otroligt kul i replokalen. De har inga regler och tillskriver sig inte till någon genre: – Jag har nog aldrig hör någon säga ”det här låter inte tillräckligt mycket Stiftelsen”. Vi bara hakar på varandra. Det smattrar från trummorna om jag kommer med ett hårdare riff. Robban kommer till ett smörgåsbord av musikaliska bitar, sedan lägger vi pusslet tillsammans.

Det är ingen hemlighet att frontmannen har ett enormt driv och många känslor i sig. – Det är nog därför han är så oerhört produktiv – och det är bra grejor. Utan musiken vore han chef på ett större företag. Robban är inte rädd att styra upp, vara rak och kritisera, konstaterar Micke. Samtidigt är han i dag mer balanserad och harmonisk än någonsin tidigare.

– För mig är det fortfarande terapi att skriva – att få ur mig det jag känner, konstaterar Robert. Att blanda saker som har hänt, eller pågår, med fiction. Att möta det mest ångestfyllda, eller se det roliga i något som varit jobbigt. I perioder fattar jag inte ens själv vad jag skriver om. Det brukar klarna i efterhand.

Slutligen sammanfattar Robert skälet till gruppens ständiga kreativitet:

Det är kul att skapa. Och det är trist att ha tråkigt! tillägger han leende.

Micke Eriksson – Gitarr

Robban Pettersson – Sång & Gitarr

Arne Johansson – Bas

Martin Källström – Trummor

Robban Pettersson

Micke Eriksson, gitarr

Arne Johansson, bas

Martin Källström, trummor